Ångesten som ursäkt
sv: När jag mådde som sämst såg jag ingen annan utväg än döden. Varje minut i livet var en plåga. Minns egentligen inte allt så bra. Bara att jag låg nästan apatisk i sängen. När jag mådde som sämst orkade jag inte ens kliva upp för att försöka ta livet av mig.
Jag har väl oftast svält mig när det blivit för svårt och det brukar funka ett bra tag, men inte för evigt. När svälten slutat lindra så har jag tagit till andra former av självskadebetéenden. När även det slutade hjälpa såg jag endast döden som utväg och började ta överdoser mm i hopp om att dö. Första gången jag hamnade på sjukhuset efter en överdos så blev jag inlagd på bup. Då kunde jag väl se lite ljus ett tag då jag trodde att de skulle hjälpa mig, men de skrev ut mig efter en natt där och sen blev jag runtslussad utan att få hjälp. Då är det inte lätt att se ljust på livet. Jag visste att jag skulle dö innan sommaren, men sen klev min lärare emellan döden och mig. Man kan säga att hon bokstavligen räddade livet på mig. Utan henne hade jag nog inte klarat av att se något positivt i livet igen.
